Nils Malmström, Norrländska Geriatrikdagarna 9 maj 2025
Den 8-9 maj samlades yrkesverksamma inom Geriatrik på Folkets hus i Umeå för årets upplaga av Norrländska Geriatrikdagarna, med fokus på psykisk hälsa hos äldre. Programmet bjöd på inspirerande föreläsningar om aktuella ämnen, inte minst nya metoder vid behandling av Alzheimers sjukdom med professor Hugo Lövheim. Psykolog Anita Eriksson gav insikt i hur korttidsterapi (ISTDP) kan ha god effekt, även vid beteendemässiga och psykiska symtom vid demens. Steven Nordin, professor i psykologi talade om våra kemiska sinnen, lukt och smak och vi fick lära oss att träning av luktsinnet även har effekt på kognitionen.
Psykolog Nils Malmström bjöd på en uppskattad och välbesökt föreläsning om förklaringsmodeller och förhållningssätt till dysfunktionella beteenden. Hur kan vi förstå och hjälpa patienter som inte medverkar till vård eller har andra beteenden som inte främjar deras hälsa? Efter föreläsningen tog jag chansen att intervjua Nils Malmström som även är ordförande i SNPF Norra.
Vad där ditt främsta “take home message” från föreläsningen?
Våra personliga förklaringsmodeller kan aldrig vara heltäckande. Jag tror inte det ryms så mycket kunskap i våra mänskliga hjärnor. Ibland när vi inte kan förklara varför en person beter sig dysfunktionellt händer det att vi etiketterar personen med ord som tex ”omöjlig”. Denna överförenkling påverkar vår lust och nyfikenhet negativt vilket sannolikt även påverkar hur vi väljer att gå vidare med och hantera det dysfunktionella beteendet.
Vilka utmaningar ser du i bemötandet av dysfunktionella beteenden inom Geriatriken?
Jag genomförde en kort publikundersökning med handuppräckning under min föreläsning och endast ungefär en tredjedel upplevde sig ha ett strukturerat och formaliserat utrymme för reflektion/handledning. En lika stor andel uppgav även att de saknade kompetenser i teamet. En utmaning som uppstår på grund av detta tror jag blir just att man riskerar att överförenkla och etikettera svårhanterliga patienter med etiketter så som ”omotiverad” eller ”omöjlig”.
Hur kan personal inom vård och omsorg tillämpa dina förklaringsmodeller i det dagliga arbetet?
Man kan vara lite uppmärksam på att våra personliga förklaringsmodeller inte alltid är tillräckliga, och att vi i sådana situationer kan bli frustrerade och tappa motivation att undersöka och verkligen förstå bakomliggande förklaringar till dysfunktionella beteendemönster. Jag hoppas fler inom vården kan få tillgång till olika yrkeskompetenser, förklaringsmodeller och strukturerad reflektionstid med någon form av handledare (vi psykologer brukar kunna vara bra på detta).
Har du något konkret råd till vårdpersonal som möter äldre med komplexa beteenden eller psykisk ohälsa?
Efter att ha handlett olika vårdyrken på sjukhuset har jag upptäckt att många har en föreställning att man kan förvärra, behöva hantera en stark reaktion eller eventuellt trigga skam om man frågar upp kring det psykiska måendet. Det här kan leda till att man undviker att prata om svåra känslor och tankar, men jag vill mena att varje fråga kan skapa ”ett hack i försvarsmuren” och till sist kanske den äldre tar sig mod att söka hjälp. Flera studier visar på att äldre inte söker hjälp för sin psykiska ohälsa på grund av skam, så att normalisera och validera kan verkligen göra skillnad. Om man har svårt att begripa ett utmanande beteende så kan ett steg vara att lyfta ärendet i en teamsituation där flera kunskapsområden och förklaringsmodeller finns representerade. Till mina handledningsgrupper tänker jag att jag bidrar med psykologiska och neuropsykologiska förklaringsmodeller.
Anna Awad, Leg psykolog, specialist i neuropsykologi