Sök Stäng

Recension: Robert Sapolsky, en vältalig determinist utan egen vilja?

Titel: Varför vi beter oss som vi gör. Biologin bakom människans bästa och sämsta sidor.

Författare: Robert M. Sapolsky

Översättare: Patricia Wadensjö

Förlag: Natur & Kultur

ISBN: 978-91-27-82000-5

Antal sidor: 758

 

Robert Sapolsky, f. 1957, är en amerikansk neuroendokrinolog, professor i biologi och neurovetenskap vid Stanford University, strax söder om San Fransisco i Kalifornien. Med Robert Sapolsky ger vi oss ut på en magnifik resa i sin bok Varför vi beter oss som vi gör. Sapolsky har skrivit flera populärvetenskapliga böcker, och är kanske mest känd för den svenska publiken för sin forskning med en grupp babianer i Kenya som han följt under många år. Dessa erfarenheter finns samlade i boken Varför zebror inte får magsår där han presenterar sin forskning över hur grubbel och oro skapar en fysisk alarmberedskap. Han definierade tre typer av stressorer: 1) akut fysisk stress, som att reagera på ett faktiskt hot, 2) kroniska fysiska stressorer, som till exempel hungersnöd, och 3) social eller psykisk stress eller ångest. Det är denna tredje aspekt som är den giftigaste och magsårsskapande. Det är när vi under långa perioder oroar oss över relationer, karriärer och löner, eller småsaker i arbetsmiljön, men också irritationer i trafiksituationer, grannar och snabbköpsköer. När Sapolsky ställer dessa tre stressaspekter mot en differentialanatomi, visar han att dessa också motsvarar helt olika neurala korrelat. Allt från retikulära, limbiska till prefrontala funktioner, med respektive molekylärbiologi och genetik. I sin bok lyfter han alla dessa frågor dessutom till ytterligare en neurofilosofisk nivå och frågar sig i vilken utsträckning det överhuvud är möjligt för oss som människor att med vår vilja kontrollera mot kulturella, miljömässiga stressorer och genetiska faktorer. Han har redan tidigare dock definierat en rad framgångsfaktorer som motverkar farlig stress, nämligen först och främst en känsla av kontroll och förutsägbarhet, men också vikten av att finna tillfällen för utlopp av frustration. Och inte minst att ha en optimistisk grundsyn med ett i grunden ordentligt socialt stöd. Han diskuterar de neurala korrelaten med strukturella biologiska deterministiska frågeställningar.

Sapolskys deterministiska idé visar sig redan i rubriceringen av alla kapitel, till exempel: ”En sekund tidigare” (kap 2); ”Timmar till dagar tidigare” (kap 4); ”Århundranden till årtusenden tidigare” (kap 9). Inget är främmande för Sapolsky, han diskuterar allt lika frimodigt: ibland närmast på grundnivå. Han utmanar, liksom många andra filosofer gjort före honom, våra uppfattningar om en fri vilja. Men Sapolsky är dock inte filosof utan empiriker och hans projekt tickar genom hela boken med att koppla den biologiska determinismen till just empiri med omfattande diskussioner om slump, gener, evolution, urval, kluster, mm, mm. Och på sid 535, så kommer allt explicit fram efter långa och många diskussioner – högt och lågt – om filosofiska, biologiska, sociala och psykologiska funktioner, och han landar äntligen i kärnfrågan, och ställer upp tre enkla punkter, som han formulerar som ”tre sätt att se på biologins plats när det gäller att förstå våra beteenden”. Antingen har vi a) en fullständigt fri vilja, eller också b) har vi ingen alls, eller c) någonstans mittemellan. Inte så märkligt kan det tyckas (detta har vi väl alla tänkt ut redan i grundskolan…) men sedan fortsätter han med sitt verbala ymnighetshorn med floder av till synes lösa associationer, men som i själva verket är väl styrda och kontrollerade aspekter av relevant forskning och högintressanta forskningsreferenser som syftar till att styrka sitt resonemang.

Hans bok är förföriskt och föredömligt lättläst och innehåller många roliga one-liners, som när han ger sig ut i den filosofiska ontologiska djungeldiskussionen och frågar sig när något blir ”verkligt” – här lyser en starkt kritisk vetenskapsfilosofi igenom med humoristiska slängar åt maktanspråk och auktorisation av kunskap som att ”om en neurolog kan demonstrera ett problem vet vi att det är verkligt” till exempel med hjälp av en avancerad MR-kamera, men: ”En bra neuropsykolog kan upptäcka mer med hjälp av subtila men fundamentala minnesproblem än vad en extremt dyr hjärnskanner kan”. I ljuset av att Sapolsky är en stenhårt övertygad determinist och att vi således inte har någon fri vilja, så öppnar den i boken därpå följande meningen ett helt annat fenomenologiskt, ja, nästan intentionalistiskt anslag, som egentligen ligger helt bortom determinismen: ”Det borde inte krävas neurovetenskap för att ’bevisa’ vad vi tänker och känner”.

Ett biologiskt strukturalistiskt perspektiv är att söka efter bakomliggande strukturer som bestämmer meningen. En klassisk kritik av detta är att själva strukturen i sig blir reduktionistisk och bestämmer över en subjektiv intentionalitet. Den fria viljan existerar inte i ett strukturalistiskt perspektiv. Ett post-strukturalistiskt anslag söker däremot efter sprickorna i muren, vad som ändå utgör skillnaden mellan olika saker. Filosofen Jacques Derrida är kanske den främsta representanten för detta de-konstruktivistiska och nästan nihilistiska perspektiv. Medan kritiker av postmodernismen, sådana som till exempel Jürgen Habermas, försöker hitta en social konsensus, där människor gemensamt och frivilligt diskuterar fram hållbara sociala överenskommelser.

Sapolsky har ett synnerligen socialt inkluderande perspektiv, med ett starkt rättspatos, och han är rädd för extremism, svart-vita positioner, främlingsfientlighet – och i ljuset av detta får jag en hel del problem att identifiera Sapolsky som en renodlad determinist – snarare framstår han som en person som själv vill förändra, nästan som en aktionsforskare. I synnerhet när hans text är så enastående exekutiv och jag-centrerad utifrån en egen formuleringskonst, så framstår hans individualitet allt annat än att vara utan anspråk på egen vilja.

 

Barry Karlsson, Leg. psykolog, specialist i neuropsykologi