Sök Stäng

Nordiska mötet 2018: Språkstörning – stabilitet eller förändring?

”Logopeders mål är att få barn med försenad utveckling att flytta in i normalzonen” förklarar professor Courteney Frazier Norbury i inledningen av sin föreläsning efter lunch på torsdagen. Det innebär dock att de behöver göra större framsteg i språkutvecklingen än vad barn i regel förväntas göra, fastän de uppenbarligen har större svårigheter – hur går det ihop. Detta kom att vara något av en röd tråd under hennes föreläsning, där vi som åhörare dels fick bekanta oss med en studie som omformulerade definitionen av språkstörning, dels en populationsstudie där Norbury och hennes kollegor med hjälp av denna nya definition kartlagt prevalensen av språkliga svårigheter. Tidigare har man i engelskan talat om ”specific language impairment”, ett begrepp som enligt den förstnämnda studien har flera brister – bl a att språksvårigheterna ofta inte är så specifika. Tvärtom går de inte sällan hand i hand med andra kognitiva svårigheter. Studien förordar istället begreppet ”developmental language disorder” – vilket bl a ger tyngd och understryker ett hjälpbehov då ordet disorder (störning) används, liksom vid Autism spectrum disorder och Attention deficit hyperactivity disorder (ADHD).

Innan denna omformulering var i England en icke-språklig förmåga under IK85 ett kriterium som uteslöt individen från att få specifika insatser för sina språkliga svårigheter. Att det var just 85, menar Norbury, var godtyckligt – gränsen kunde likaväl ha gått någon annanstans. Här missar man sambandet mellan språklig och icke-språklig förmåga: språk är ett fantastiskt verktyg för problemlösning, och om vi har stora svårigheter med språket har vi inte sällan svårt även med icke-språklig problemlösning (alltså kanske också en icke-språklig förmåga under 85!).

I Norburys populationsstudie uteslöts följaktligen inte barn med icke-verbal förmåga under 85, och därför fick man även fram en högre prevalens: ca 10%. Här ingick emellertid barn med alla möjliga komorbida tillstånd, t ex Downs syndrom och cerebral pares. I populationsstudien är den genomgående slutsatsen att språket är stabilt: barnen låg på samma relativa nivå när testningen gjordes om två år senare.

Men: ”Don’t be depressed!”, menar Norbury. Språket är stabilt, men det betyder inte att det inte förändras alls. I studien blev det tydligt att alla blir bättre, men med samma hastighet: barnen som ligger lägst kommer att fortsätta göra det och de som ligger högst kommer att fortsätta göra det, men alla kommer att utvecklas. De följer i regel sin kurva, precis som vid längd, vikt och många andra utvecklingsrelaterade aspekter. Men, barnen som ligger under normalzonen vid skolstart kommer alltså med största sannolikhet inte att flytta in i den, trots logopeders mål och ambition.

Norbury avslutar med några ord om vad vi kan göra för att stötta utvecklingen hos de barn som ligger lägst, som inte kommer att flytta in i normalzonen. Det finns nämligen en risk att kurvan för dessa barn planar ut, då svårigheter med kamratkontakter eller läsning/skrivning tar ut sin rätt och ställer till det ytterligare för språkutvecklingen. Tät stöttning från multidisciplinära team kan vara en hjälp som dessa barn behöver, menar hon. Kanske är det också så att tidiga interventioner, innan 3 år, kan göra skillnad – då språket troligen ännu inte hunnit bli så stabilt som i skolåldern (vilket är den ålder som studerats i Norburys forskning).

Läs mer:

 

Anna Claesson
Leg. psykolog
Lokalredaktör SNPF Södra regionen