Under onsdagseftermiddagens presentationer om utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar, där forskare från flera europeiska länder kort och kärnfullt gav oss en överblick över sina projekt, dök det upp ett ovanligt område i sammanhanget. Professor Randi Starrfelt från Köpenhamns universitet talade på temat: ”Faceblind: Characterising the Cognitive profile(s) in developmental prospagnosia” och gav oss ett nytt perspektiv på det neurologiska tillståndet prospagnosi, även kallat ansiktsblindhet.
Starrfelt förklarar att det finns en utvecklingsrelaterad form av tillståndet är nytt, tidigare har det setts som ett tillstånd som endast kan förekomma efter förvärvad hjärnskada. Tvärtom är den utvecklingsrelaterade formen vanlig, menar Starrfelt, det är ungefär ett barn i varannan klass som har svårt att känna igen sina klasskamrater. Då diagnosen är så ny finns det ännu inte några diagnoskriterier, men man identifierar tillståndet med att det ska finnas anamnestiskt beskrivet under utvecklingen, det ska inte finnas komorbiditet med något annat tillstånd som bättre kan förklara besvären, samt att personen ska ha normalfungerande syn och inte någon hjärnskada.
Diagnostiken sker genom frågeformulär samt testning av perception och minne av ansikten. Vid ett av de använda testen visas kända ansikten med de ledtrådar som personer med ansiktsblindhet ofta använder sig av bortklippta, t ex frisyr eller käklinje. Vanligt hos personer med utvecklingsrelaterad ansiktsblindhet, vilket kan komma fram under intervju, är att de inte uppskattar att titta på TV eller film (då de har svårt att följa handlingen så snart karaktärerna byter kläder eller frisyr).
Randi Starrfelt
Vad kan då personer med utvecklingsrelaterad prospagnosi faktiskt göra? De har problem med den helhet som ett ansikte utgör – men kan fortfarande identifiera viktiga delar som ger ledtrådar för att identifiera en person – t ex en ovanligt spetsig näsa. De är också bra på att använda sig av ålder och kön som ledtrådar, eller en persons särskilda rörelsemönster.
Studien började med att man diskuterade tillståndet i ett TV-program, vilket gav ett enormt gensvar. Starrfelt berättar att det fortfarande ringer folk varje vecka och vill vara med i studien, och de har också ett löpande intag. Hon förklarar också att det ofta handlar om välfungerande personer med få andra diagnoser, vilket gör att man under studien kunnat hålla ett raskt tempo i utredning och testning (något som hade varit för påfrestande för skörare personer med exempelvis hjärnskador).
Finns det då något mer än ansiktsigenkänning dessa personer har svårt med? Varken läsning, visuell uppmärksamhet eller topografiskt minne verkar vara något större problem på gruppnivå (även om personer med förvärvad prospagnosi ofta har problem med t ex topografiskt minne). Dock finns det vissa svårigheter hos gruppen med objektigenkänning, framförallt när de behöver se till helhet snarare än detaljer – alltså som när de försöker känna igen ansikten.
Läs mer om utvecklingsrelaterad prospagnosi:
- www.ansigtsblind.dk är studiens hemsida
- Face-blind. Why are some of us so terrible at recognizing faces? Artikel av Oliver Sacks i The New Yorker (aug. 2010), finns att hitta på tidningens hemsida.
Anna Claesson
Leg. psykolog
Lokalredaktör SNPF Södra regionen