Förlag: Liber
ISBN: 978-91-47 14564-5
Antal sidor: 584
Upplaga: 1/2024
Det är en sällan upplevd njutning att som läsare bjudas in till en text som både klargör ett komplext ämne på ett grundläggande vis och samtidigt håller en mycket hög fackmässig nivå, med goda vetenskapliga resonemang. Psykofarmaka är en lärobok som ger detta. Författaren, tillika professor i Farmakologi vid Göteborgs universitet; Elias Eriksson, har här sammanställt en mycket gedigen bok i ämnet. Boken består av fem delar, som alla uppbär sin viktiga del av ämnet Psykofarmaka, dvs den grupp av läkemedel som används i behandling av psykiska sjukdomar. Inledningsvis utforskar författaren i vilken mån psykisk sjukdom kan ses som biologiska processer, som kan påverkas farmakologiskt. Därefter ges en översikt av hjärnans struktur, celler och synapser, med särskilt fokus på områden av psykiatriskt intresse, samt insyn i hur farmakologi kan stärka eller försvaga hjärnans processer. I bokens tredje del erhåller vi en genomgång av hjärnans signalämnen; Glutamat, GABA, Dopamin, Serotonin, Acetylkolin, Histamin, Neuropeptider och Atypiska budbärarmolekyler. Detta lägger en god grund till bokens fjärde del, som redogör för betydelsefulla grupper av psykofarmaka och dess antagna verkningsmekanismer. Den avslutande och femte delen orienterar oss inom ett antal, inom psykiatrin vanligt förekommande, psykiatriska tillstånd. Utöver en kortare genomgång av dessas historia, yttringar, etiologi, biologiska markörer och involverade signalämnen, ligger här starkt fokus på farmakologiska behandlingar.
Det är ett genomgående drag i denna välskrivna text att den är särdeles användarvänlig. Ett extensivt register och referenslista bidrar till detta. Kapitel och stycken inleds med listor om vad det ämnar omfatta och vilka frågor som där kommer att besvaras. Det finns en genomgående struktur och läsaren sätts in i såväl viktiga delar psykofarmakologins (och psykiatrins) historia, den forskning och praktik som den omfattar och den debatt som omgärdar psykofarmaka. Författaren lyfter fram såväl komplexitet som ambivalens inom fältet samtidigt som resonemangen hela tiden har en tydlig och vetenskapligt baserad hållning. Tonen är förnuftig och pragmatisk. Detta förlänar sammantaget trovärdighet till texten såväl som bidrar till ett omfattande tydliggörande. Ett frikostigt bidrag av illustrationer och bilder ger utöver detta ett gott komplement till detta klargörande.
Författaren önskar bidra med tre insikter till sina läsare;
- Att psykofarmaka ofta har mycket gynnsamma effekter.
- Att vi, pga hjärnans komplexitet, fortfarande har en mycket begränsad kunskap om biologisk bakgrund till psykisk sjukdom.
- Att vi närmar oss ett paradigmskifte till följd av framsteg inom basal neurobiologi som i framtiden möjligen kan leda till att psykofarmaka utvecklas utifrån underliggande sjukdomsmekanismer snarare än, som tidigare, utvecklas i klinisk psykiatri ur mer slumpmässiga omständigheter.
Tillsvidare utgör denna lärobok dock en god grund i Psykofarmakologi, dess historia och dess praktik, och den kan rekommenderas som ett viktigt komplement till praktiker inom neuropsykologi och psykiatri.
Hanna Troëng, Leg. psykolog, specialist i neuropsykologi