Göran Horneman gick bort den 15 februari 2019, efter en lång tids sjukdom.
Jag hade inte förmånen att arbeta i SNPFs styrelse tillsammans med Göran men jag satt i Psykologförbundets förbundsstyrelse tillsammans med honom under många år. Han hann vara både ledamot och vice ordförande, poster han skötte på ett förtjänstfullt sätt, alltid påläst, vänlig och med ett härligt sinne för humor. Innan dess var han mångårig ordförande i dåvarande Habiliteringspsykologers förening och så småningom ordförande i SNPF.
Göran var en fantastisk kursledare och jag kan bara instämma i Catherines ord nedan om honom som kursledare. Han var alltid generös som kollega och människa, alltid beredd att dela med sig av sina gedigna kunskaper, erfarenheter och medmänsklighet. Göran blev en riktig vän!
Göran reste mycket och var såväl operakännare, vinkännare som gourmet. Det skulle vara kvalitet i alla avseenden! Viktigast i livet var dock hemmet och familjen, maken Karl-Egon och dvärgschnauzern Albert.
Tyvärr drabbades Göran tidigt av svår Parkinsons sjukdom. Han drog sig alltmer tillbaka de sista åren vilket gjorde att jag, såväl som de flesta som kände honom tappade kontakten. Jag minns Göran som en otroligt varm, generös, rolig, vetgirig, proffsig och ödmjuk person som jag saknar mycket!
Bengt Persson
Leg psykolog, specialist i klinisk psykologi, fil dr
Ordförande SNPF
Göran var en av de tongivande i framväxten av den svenska barnneuropsykologin.
Han höll många kurser för oss som på 90-talet behövde lära oss mer om ämnet. Han kunde mycket, var en bra föreläsare och var samtidigt lyhörd inför åhörarnas kunskaper. Hela tiden märktes hans fina hållning inför de barn han arbetade med. Med falldragningar belyste han kunskapsområdet. Något av det mest fascinerande var en film från hans arbete med Wada-testning inför ep-kirurgi. En i taget bedövades hemisfärerna för att kunna bestämma vilket som hade den dominanta språklokalisationen. När bara den icke-dominanta hemisfären fanns till hands kunde patienten endast uttrycka ljud, inga ord. Med denna metod minskade risken att skada språkliga funktioner då man behövde operera bort ep-alstrande områden i hjärnan. En annan historia var beskrivningen om den lille pojke som blivit överkörd av ett stort traktorhjul, och överlevt. Göran frågade honom vad han tänkte när hjulet kom mot honom. Pojken spände armar och överkropp och sa ”nu måste jag hålla upp bröstet”. Kurserna hölls alltid i vackra lokaler och med fin mat. Det var trivsamt både vad gällde kunskapsinhämtning, samvaro och miljö.
I Svenska rehabnätverket runt barn med förvärvad hjärnskada, nuvarande SVERE, var Göran en av de centrala. I ett av de första protokollen från 1999 är han sammankallande för arbetet med ”Spridning av vår kunskap på beslutsfattarnivå”. När jag skulle börja med mitt specialistarbete skickade jag ut en fråga om möjligheten att gå med i något pågående forskningsprojekt. Göran svarade. Han bjöd in till samarbete med honom och Ingrid Emanuelson, barnneurolog, som han då arbetade mycket med. Hur fint var inte det, att få börja arbeta ihop med dem?
Göran disputerade senare på vilka konsekvenser skallskador i barndomen ger på kognitiv funktion och livskvalitet. Såklart hade han med aspekten livskvalitet. Detta fokus märktes även i hans senare arbete som ordförande i Sveriges Neuropsykologers förening. Vi fortsatte vara i fin miljö då vi träffades för styrelsearbetet. Det var luftigt, bekvämt och trevligt runt Göran. Det var en bra grund för arbetet. Han ledde moderniseringen av föreningens informationskanaler, som digitaliseringen av vår tidning och förnyandet av hemsidan. Nu under de senare åren då hans sjukdom tog allt mer av hans krafter i anspråk är vi många som saknat honom.
Catherine Aaro Jonsson
Leg psykolog, specialist inom neuropsykologi, fil dr