Bo Hejlskov Elvén föreläsning “Den moraliska pop-up-effekt och vad den innebär för personals affektiva reaktioner och grundläggande föreställningar om beteendeproblem” på Riksstämman i Göteborg 2017-11-13 handlade om hur det kan komma sig att vi så lätt hänfaller till att moralisera över andras beteende samt vikten av att ha en plan – oavsett om den fungerar eller ej!
När är ett beteende ett problem? Det är en av Bo Hejlskov Elvéns första frågor när han påbörjar sin förläsning på SNPF:s riksstämma i Göteborg. Är det när ett barn sticker andra med en avbruten tandborste? När ett annat barn kastar bajs när han åker stadsbuss? Eller är det när ett tredje barn inte vill komma in på lektionen? Situationerna är olika, men frustrationen hos personerna runtomkring densamma, menar Hejlskov. Det är helt enkelt så att ett beteende blir ett problem när någon tycker att det är det!
Problemet ligger alltså hos den som definierar det, inte i handlingen i sig. Hejlskov slår fast att vi upplever det som ett problem när vi inte vet vad vi ska göra åt det, alltså när vi inte har rätt metod. Det är dessvärre inte alltid man resonerar så, menar Hejlskov. Han ger som exempel att det kan synas i journaltext att vårdpersonal förlägger problemet hos individen genom att använda av termer som ”envis”, ”omotiverad” eller rentav ”kravvavisande”. Detta, menar Hejlskov, är snarare ett tecken på inkompetens hos personalen än problem hos individen.
Hejlskovs huvudfokus denna måndagsförmiddag är den moraliska pop out-effekten, alltså vår tendens att se andra genom moraliserande glasögon och ursprunget till denna syn. Moral handlar om överlevnad: vem kan jag lita på för att överleva? Jag behöver veta att personerna runtomkring mig följer vissa regler. Om en individ inte följer reglerna, det vill säga beter sig omoraliskt, hotar det flockens överlevnad. Vi måste helt enkelt slänga ut idioten, annars dör kanske hela flocken! Men denna princip fungerar inte lika bra i exempelvis klassrummet. Här ska alla med, och alla behöver få lära sig.
Hejlskov beskriver en ”motorväg” i huvudet för moralisk information; vi bearbetar denna information snabbare än annan. Detta leder till de tidigare nämnda moraliserande glasögonen och att vi har en preferens för att tänka ”han kan om han vill” (moraliserande!) istället för ”han gör sitt bästa”. Vi lägger alltså gärna ett moraliskt filter över strategiskt beteende.
Hejlskov gör även ett nedslag i belöning som medel för att förändra ett beteende och hur detta blir problematiskt. Teoretiskt sett så förlägger det orsaken till beteendet hos individen och i användandet av belöning så utgår man från att individen kan förändra sig, bara någonting motiverar tillräckligt. Dessutom finns det flera biverkningar av belöning som system, bland annat glädjeminskning och inflation – tänk efter, är det till exempel lika fantastiskt den 25:e varje månad som när första lönen trillade in på kontot? Det blir även en motsatseffekt: beteendet vi vill öka minskar snarare, när belöningen sedan minskas eller tas bort. Framförallt blir självkänslan lägre när den baseras på belöning. Hejlskov reflekterar över att för ungefär tjugo år sedan fick föräldrautbildningar med betydande inslag av belöningar ett uppsving, och i nyligen gjorda studier kan man se att självkänslan hos unga har sjunkit. Hejlskov ryter till: det är inte okej om vi skapat detta!
Vad vi behöver göra, menar Hejlskov mot slutet av föreläsningen, är att undertrycka tendensen att moralisera – det vill säga den moraliska pop-out effekten. Problemet är då att den blir en aktiv kognitiv process, och sådana processer är känsliga för stress. Vi kan aktivt, i ett lugnt läge, hinna gå emot vår moraliserande tanke, men när vi pressas hänfaller vi lätt till ett tidigare beteende. Hejlskov pekar på flera studier som funnit att det dessutom är svårare att värja oss mot affektsmitta om vi är stressade. Således är det kanske viktigaste av allt, för att personal ska kunna arbeta på detta sätt, utöver god kunskap att just minska stress. Och en viktig komponent i detta är en känsla av att kunna påverka sitt arbete.
Hejlskov avslutar med att skicka med oss några viktiga strategier för att hantera affektsmitta. Förutom konkret lågaffektivt bemötande som att undvika ögonkontakt, vända sidan till och hålla avstånd, poängterar han vikten av att ha en plan –att veta vad man ska göra i hotfulla eller våldsamma situationer. Om planen dessutom fungerar är det en stor fördel, men själva funktionen i att ha en plan är ovärderlig!
Anna Claesson, Leg. psykolog
Lokalredaktör Södra regionen