Sök Stäng

Recension: Ett liv utan skugga

Mannen utan skugga

Författare: Joyce Carol Oates

Förlag: Albert Bonnier Förlag

Originalets titel: The Man Without A Shadow, 2016

Översättare: Klara Lindell

I Joyce Carol Oates senaste roman, Mannen utan skugga, får vi följa neuropsykologen Margot Sharpes när hon ung och entusiastisk inleder sitt spännande forskningsarbete med fallet EH, Elihu Hoopes. Han drabbades av anterograd amnesi efter en allvarlig hjärninfektion några månader tidigare, någon gång under 60-talet. Genom neuropsykologiska tester har man slutit sig till att hjärnskadan bör vara lokaliserad till hippocampus. Än så länge finns inga fMRI kameror att ta till sin hjälp. Margots forskning sträcker sig över tre decennier. Hon och hennes assistenter genomför en mängd tester på EH och utforskar hans minnesstörning in i minsta detalj.

Margot är en ensamvarg som helt uppslukas av sin forskning. Hon dras till den attraktive EH och blir förtrollad av den uppmärksamhet och närvaro hon får. För honom finns ju ingenting annat än nuet. Så länge han är uppmärksam på den han pratar med kan han föra en konversation och minns i någon mån vem han pratar med. Minnesspannet är dock inte längre än 70 sekunder och blir han avbruten är det sagda för evigt utraderat. Han har ingen skugga. Allt han upplever försvinner ovillkorligen. Men han minns livet före skadan och är fortfarande en skicklig tennisspelare. Han är konstnärlig och tecknar gärna, men återkommer ständigt till samma motiv. Drömska bilder av en drunknad flicka hemsöker honom. Vad är det han har varit med om? Har han mördat någon? Margot blir förbryllad och gör efterforskningar.

Allt eftersom åren går blir konsekvenserna av skadan allt mer påtagliga. Han var 37 år när skadan inträffade och tror att han fortfarande är 37 år när flera decennier har passerat. För honom står tiden still. Han är dömd till att befinna sig i ett evigt nu. Han förstår allt mindre av sin omvärld och känner inte längre igen sina syskon och släktingar, men upplever att de påminner om några han känner. När Margot visar foton på honom själv vet han inte alls vem det är men har en vag aning om att det är någon han har sett tidigare. En kuslig ensamhet breder ut sig.

Margot som hjälplöst förälskar sig i sitt studieobjekt kan säga vad hon vill till honom. Hon vet ju att han inte kommer i håg. Han kan inte föra något vidare. Helt utanför forskningsplanen försöker Margot successivt betinga EH att känna tillit och trygghet när han är med henne och tycks tidvis lyckas bra. Hon frångår många yrkesetiska principer och går vilse i sin besatthet. Hon vill tillbringa sitt liv med honom och börjar kalla honom min man när de är ensamma. Margot har inte något annat att leva för utan är till slut mer beroende av honom än han av henne. EH blir hennes hela livsinnehåll och hon försummar alla andra förpliktelser. Sakta förvandlas hon till en excentrisk och gåtfull professor på universitetet. Joyce Carol Oates återkommer ofta till frågor om identitet och personlighet i sina romaner. Vad är en människa? Vem är hon när olika skikt i personligheten faller sönder, när jaget fragmenteras? Och hon gör det med stor skicklighet.

Som neuropsykologer har vi mött många människor med svåra skador och funktionsnedsättningar och förstår vad som sker när hjärnan skadas. Men hur upplevs det att befinna sig i ett ständigt presens? Hur känns det? Hur påverkas personligheten och vad händer när även intakta minnen så småningom luckras upp. Allt detta har Oates på ett initierat sätt och med stor inlevelse gestaltat i sin roman. Att hon som vanligt gjort omfattande research är uppenbart. Man blir imponerad. Jag hade själv möjlighet att under mitten av 90-talet arbeta tillsammans med en patient med liknande skadebild som EH och minns hens kusliga utsatthet och totala beroende av andras välvilja. Vi kämpade med att skapa minnesbilder av vad som hänt och var hen befann sig, men den obefintliga nyinlärningen gjorde detta oöverstigligt. Det är med stor trovärdighet Joyce Carol Oates lyckas skildra den existentiella ensamhet och isolering som blir följden av ett liv utan skugga.

 

Katarina A. Sörngård, leg psykolog, leg psykoterapeut

specialist i neuropsykologi och psykologisk behandling